Läste en dikt av Stefan Gunnarsson som jag tyckte var fin och tänkte dela med mig av.
Jag förlåter mig själv för att jag låtit andra styra över mina tankar och känslor.
Jag förlåter mig själv att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.
Jag förlåter mig själv att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.
Jag förlåter mig själv att jag ställt så höga krav på mig själv.
Jag förlåter mig själv för alla gånger jag sagt ja trots att jag ville säga nej.
Jag förlåter mig själv för att jag blundat för mina behov för att vara andra till lags.
Jag förlåter mig själv för alla gånger jag sagt ja trots att jag ville säga nej.
Jag förlåter mig själv för att jag blundat för mina behov för att vara andra till lags.
Jag förlåter mig själv för alla gånger jag burit skuldkänslor utan att jag varit skyldig.
Jag förlåter mig själv för att jag inte såg min egen kraft och trodde på min förmåga.
Jag förlåter mig själv för att jag inte riktigt förstod att jag var värd att älskas som jag är.
Nu börjar en ny dag, en oskriven framtid, och jag ska lyssna på min inre röst.
Allt är förlåtet och jag är på god väg hem.
